Valleballong

Idag har Göteborgs-Posten vaknat och har en artikel om IFPI:s öppna brev från artisterna till…ja till vem? Det har skrivits några löpmeter om brevet i våra kära svenska bloggar, och en förundran om vad brevet har för nytta har dryftats. De flesta av artisterna är gamla rävar som sålde några skivor för några decenium sedan. Nåväl.

I Göteborgs-Postens artikel yttrar Hélène Rönnmark, Ifpis marknadschef sig. Hon menar att anledningen till brevet är den alarmerande försäljningskurvan. Den sluttar kraftigt nedåt. Under första kvartalet förra året såldes 5,2 miljoner album, iår är siffran 4,5. Orsaken till den vikande försäljningen är som ju alla vet vid det här laget fildelningen. Den är ju mycket ond! Eller det är ju inte fildelningen i sig, utan piratkopieringen. Eller rättare sagt piratkopierarna är inte de är ute efter, de är ute efter de som kopierar och säljer svenska artisters produkter. Eller hur det var…

Inte i något annat sammanhang ifrågasätter vi rätten till ägande – utom när det gäller konstnärligt material. Vi accepterar att det är ägarens namn som står på dörren till lägenheten där han bor. Vi tycker inte att det är konstigt att livsmedelshandlaren tjänar pengar på den falukorv som säljs i butiken. Men är arbetet kreativt anses det att vi som skapar skall acceptera att vi plundras av andra utan att någonting tillfaller oss själva

I alla fall. Om man nu läser brevet och sedan studerar listan av underskrifter, kan man kanske skönja en eller annan anledning till de sjunkande försäljningssiffrorna…eller vad sägs om Bengt Palmers, Göran Fristorp, Little Gerard, Östen Warnebring, Åsa Jinder…
Åsa Jinder är för övrigt en av de i artikeln som yttrar sig:

- Du skall icke stjäla – så enkelt är det. Jag tror inte att de som laddar ner tänker på det, men för artisten handlar det om inkomster, för många om ren försörjning.

Hon har farhågor om vad som ska hända om lagförslaget inte går igenom, men har en lösning:

- Gör den inte det kan man i stället anta en lag som ger kompositörer rätt att gå in i affärer och plocka åt sig mat. I princip alltså, om man ska hårddra.

Hon har humor iallafall, vår kära Åsa Jinder!

Om man sedan tar en liten tur till IFPS:s hemsida kan man se hur de gör för att beräkna förlusten. De utgår från 11 skivbolag, Bonnier Amigo, BMG, EMI, Playground, Sony, Stockholm Records, S56, Universal, Virgin och Warner. Visserligen har dessa elva större delen av marknaden under sina fötter, men med en snabb sökning på nätet kunde jag hitta hundratals skivbolag. Små bolag som inte är med i statistiken. Små bolag som är flexibla och signar artister med nya ideer, nya toner. De bolag som är anslutna till IFPI, är bolag som i sitt stall har artisterna som skrivit under brevet.

Allt detta tyder på en sak. En katt är smidigare än en elefant. En musikintresserad på ett litet bolag kan ser strömmningarna, styrelsen på jättebolaget allan ser bara vågorna och då är det för sent.

Ett företag som letar fel, hittar inte rätt. Rätt musik, rätt artister, rätt distributionsvägar. Nästan varje dag kan man notera nya enmans-skivbolag. De är startade av människor som tröttnat på de traditionella skivbolagens tröghet. De är startade av människor som inte får skivkontrakt av samma anledning. De skapar musik som är ny, alltför ny för att Sony och de andra tunga bolagen ska vaknat. Medvetna om sin tröghet, söker de andra vägar att bibehålla makten. De startar ”ideella” organisationer, matade med pengar från storbolagen, och lobbar friskt för lagstiftning för deras skull, inte för samhället. De skickar pressreleaser till media, som kopierar och klistrar in. De slösar bort sin tid med att lasta sitt misslyckande på sina kunder, istället för att ändra på sitt förlorande koncept.

Samtidigt får svenska musiker söka sig utomlands för att få skivkontrakt. Till Tyskland, Japan eller England. Ta dödsmetallen till exempel. Hur många band har vi inte i Sverige som slagit stort i Japan och i Tyskland? Vi har drivor! Dessa ligger på tyska etiketter i stället för svenska. Det kanske är dags för styrelseledamöterna att slänga kavajen, dra på sig jeansen och göra ett besök i verkligheten? Här och nu! Det skulle göra deras plånböcker lite tjockare, och deras jobb lite roligare. Det är iallafall vad jag tror…

PS!
Åsa Jinder behöver inte oroa sig så mycket över att hon blir bestulen. Vid en sökning på Piratebay och SweBits fick jag, som väntat, noll träffar. Ingen delar ut hennes musik, ingen laddar hem den olovandes. Hennes tunna plånbok beror förmodligen på något annat…
DS

Nu har jag spanat in Rapport, Nyheterna och Aktuellt. Häpen kan jag konstatera att samtliga nyhetsredaktioner FORTFARANDE inte förstår nånting. Samtliga redaktioner påstår att ”från och med första juli blir nedladdning av film och musik förbjuden”. Häpnadsväckande är ett alldeles för svagt uttryck.

De som jobbar på skivindustrins PR-avdelning har ett intressant jobb. Det måste vara ett av de svåraste jobben i världen. De ska nämligen få oss att köpa skivor istället för att ladda ner dem gratis. Hur gör de då för att få oss musikdiggare att älska skivbolagen? Jo de angriper…Röda Korset!

Sharman Networks, ni vet de bakom Kazaa, har visst delat med sig av sina pengar till Röda Korset. En god idé, kan man tänka. Men inte alla håller med. Inte Michael Speck iallafall. Australia’s Music Industry Piracy Investigations har hotat Röda Korset med stämning om inte de fryser sina utbetalningar. En perfekt julklapp till alla utsatta i samhället!

Vad är det egentligen för några som jobbar på PR-byrån? Vad krävs för att få jobb där? Sex tår och ett intyg på upprepade elchocker? Eller har månne någon från [Piratbyrån] nästlat in sig?

Läs mer!
Piratbyrån: Skivindustrin hotar stämma Röda korset

Wired: Red Cross Caught in P2P Fracas

I Kulturnyheterna den 12:e november talades det om skärpning av upphovsrätten. Jag satte kycklingen i halsen när jag hörde om två års fängelse för nedladdning av upphovsrättsligt skyddat material, och att lagen skulle träda i kraft efter nyår.

Se tidigare inlägg

Nu har jag fått tala med redaktionen och fått reda på att telegrammet inte kom från TT eller någon annan nyhetsförmedlare utan härrörde från ett seminarium om upphovsrätt med företrädare för skivbolagen och en från Justitiedepartementet som besökare. Om vi tittare inte får veta ursprunget till informationen, har vi väldiga svårigheter att bedöma den. Där kan Kulturnyheterna (och en majoritet av media) bli mycket bättre. Vi VILL VETA vem som står bakom nyheterna! I det här fallet var telegrammet inte någon faktaspäckad informationsbärare, utan snarare en lista med önskemål från industrin.

Inte för att det gör någon större skillnad. Industrins vilja verkar vara våra polikers lag. Om det är som Antipiratbyråns undersökning visar, 86% av befolkningen inte vill ha hårdare tag, kan väl knappast politikerna ha medborgarnas vilja i första rummet?

Upp till två års fängelse för nedladdning av upphovsrättsligt skyddat material, om man borde insett att det var olagligt kopierat material. Det är hårda bud det! Men så slog det mig, vilket kraftfullt verktyg det kan vara. Eftersom förslaget innebär fyra gånger så hårt straff för nedladdning som för uppladdning kan man ju använda detta mot politiker och skivbolagsdirektörer. Man tar helt enkelt en olagligt kopierad mp3 och postar den till våra politiker. De är ju skyldiga att ta emot våra brev, så i samma sekund som han klickar på mejlet ifråga, begår han ett brott med upp till två års fängelse. Själv riskerar du bara en fjärdedel, alltså max 6 månader. Det kan det ju vara värt, för att få se Bodström bakom galler…