Valleballong

Om man några veckor efter omröstningen om FRA-lagen ändrar sig. Har man då verkligen klarat av sitt uppdrag? Har man kompetensen? Vad är det för information de tagit till sig NU, som de inte hade DÅ?
Ska vi verkligen ha så oinitierat folk att bestämma över våra liv. Det får mig att tänka på en bok jag läste för några år sedan, Tärningskastaren av Luke Rheinhart. Enda skillnaden är att huvudpersonen i boken själv tar beslutet att låta slumpen styra sina val. Jag blir uppriktigt rädd när jag inser att regeringen inte har en aning om vad de sysslar med. Rädd. Riktigt rädd.

”Jag är för FRA-lagen, det är jag verkligen. Fast jag ska nog riva upp den. För jag är mot FRA-lagen. Också. Jag ska skriva en motion om att det ska krävas brottsmisstanke för att få spana på nätet. Tror jag. Om jag inte kommer på nya tankar imorgon vill säga”

<br>

Exakt så här har inte Birgitta Ohlsson sagt. Men att hon är principfast, det har hon sagt. Det står på hennes hemsida. Så då får vi väl tro på henne då. Idag iallafall.

Jaja…jag låter kanske lite cynisk. Lite besviken. Lite trött. För visst är det kanon att ett gäng folkpartister reser sig upp och säger ifrån att så här kan vi ju faktiskt inte göra. Vi KAN inte helt godtyckligt spana på folk. Även om det inte var länge sen de tyckte helt annorlunda. Men det är jättebra att de kan svälja stoltheten och ändra sig. Oavsett anledning. För det gagnar oss, det svenska folket, och det gagnar faktiskt hela Sverige. För nu finns en majoritet i riksdagen som inte vill ha FRA-lagen, iallafall inte i dess tänkta form. Birgitta Ohlsson vill inte ha någon FRA-lag alls vad det verkar. Hon vill inte ha något FRA heller. För om FRA bara ska få spana efter att brottsmisstanke konstaterats, faller på något sätt hela idén med övervakningen.

Tomhylsan var väl inne på samma spår på Aktuellt idag. Fast han säger ändå så lustiga saker och verkar helt yr i bollen. Han tänker rätt, men av fel anledning. Och tvärtom. Fast idag verkade han mest köra med sympatikortet. Det är SYND OM FRA om de inte får leka spioner. Och hela Sverige blir ett stort öppet blödande sår, med terrorister i varje gathörn. Ungefär.

Jaja…han har ju det som jobb på något sätt. Eller kanske inte. Vad vet jag. Vad vet han.

Iallafall. Jättekul att se Maria Lundqvist-Brömster, Agneta Berliner, Camilla Lindberg och Birgitta Ohlsson ta sitt förnuft till fånga, och vilja riva upp FRA-lagen. Faktiskt. Jag menar det.

Camilla Lindberg visste vi ju hade hjärtat på rätta stället, men att hon skulle få backupp av andra folkpartister var lite oväntat. Det verkar som hon lämnat över staffetpinnen till Birgitta som är den som uttalar sig mest kategoriskt. Låt oss bara hoppas att detta är på allvar, och inte något fult medialt PR-jippo som vi såg dagarna innan omröstningen. Men om det nu är det, så kan ni vara säkra på att ni misslyckas. Ni kommer inte att få oss att tappa modet. Ni kan inte trötta ut oss. Ni kan inte få oss tysta.

Men låt oss hoppas att kappvändare Birgitta Ohlsson har vänt sin kappa för sista gången. Låt oss hoppas att hon har torrt på fötterna när hon tar upp kampen för integriteten. Hon har ju åtminstone snygga gummistövlar.

——- OBS! detta inlägg är nedskrivet i affekt!…….

Sju folkpartister (varav tre gamla partiledare och fyra aktiva riksdagsledamöter) har idag en debattartikel på DN-debatt. Rubriken är talande:

”Regeringen måste nu backa om FRA-lagen”

De uppmanar Alliansen att tänka om, tänka rätt. Ta ett steg tillbaka, och ta in kritiken. Att inte

”Begå inte misstaget att avfärda motståndet mot FRA-lagen som uttryck för okunnighet och missuppfattningar”

Jag kan inte annat än att hålla med. Hitills har vi sett arrogans och nonchalans från Alliansen. Det gagnar ingen. Inte de som kommer med kritiken. Inte Alliansen. Inte svenska folket. Inte demokratin. En grundförutsättning för att politiskt arbete ska fungera, är att de röstberättigade kan ha ett förtroende för ledningen. Inte nödvändigtvis hålla med, men åtminstone känna att man kan lita på att ledningen inte ljuger och bedrar. När regeringen kommer med dubbla budskap och mörkar information kan man inte tro på regeringen. Det drabbar alla.

Iallafall jag blir förbannad när man ena dan hör att FRA måste avlyssna våra mejl för att rädda våra svenska utlandsplacerade soldater från överfall, för att nästa dag höra att detta argument inte är relevant. Och man hör det från samma håll.

Tala ur skägget, gubbjävlar (för det är nästan bara män) eller avgå! Er jävla arroganta attityd gör mig vannsinnig! Sluta snacka skit! Sluta trolla! Prova med sanningen nån gång, jag är säker på att ni kommer att tycka om det!

sitter jag och skriker här på kammaren. Min kammare alltså…prexis brevid hallen. Där mina datorer finns. Där mixerbord och ljudkort finns. Där jag finns. Jag blir så arg. Så jävla arg. Det gör mig förbannad.
För det är ju så onödigt. Genom att ljuga och trolla ställer man sig på piedestal. Det är inte möjligt för oppositionen att opponera sig, för man vet till slut inte vad man ska opponera sig mot. Man förlorar fokus helt enkelt. Hur ska jag kunna bemöta ett argument som Alliansen kommer med, om de ett par timmar senare har uppdaterat och i grunden förändrat argumentet. Det är ett elakt spel som tystar oppositionen. Till att börja med. Men som ni säkert har hört uttrycket När orden tar slut, tar nävarna vid

Inte så att jag uppmuntrar våld. Absolut inte. Men Alliansen gör det. De talar om att minska risken för politiskt våld. De övervakar och smygtittar, de lyssnar i våra telefoner och läser våra mejl. För vår skull. Sen ljuger de om det. Trots att de vet bättre, trots att vi vet bättre. Trots att de vet att vi vet bättre. DET skapar politiskt våld. Inte tvärtom.

Jag skickade i ren bedrövelse/besvikelse/upprördhet/förbaskadhet/ilska ett litet brev till alla politiker som hjälpte till att få igenom FRA-lagen. För även om lagen har gått igenom och svenskarna framöver kommer att vara världens mest övervakade medborgare, är inte kampen slut. Snarare tvärtom. Det är nu den börjar.

***

Hej politiker!

Jag är besviken på er. Och lite arg. Men mest besviken.

Förstår ni vad ni gjort?

Varje gång vi medborgare vill surfa in på en politisk hemsida, varje gång vi vill Googla på något, varje gång vi författar ett brev, måste vi ställa oss frågan:

Är det värt det?

Vad händer om FRA bestämt sig för att kolla upp alla som surfar till Vänsterpartiets hemsida, eller går till konspiratoriska hemsidor för att få sig ett fniss. Vad händer med studenten som ska göra ett arbete om barnpornografins utveckling.

Är det värt det?

Är det värt det för studenten att hamna i FRA-s garn som pedofil? Blotta tanken på möjligheten avskräcker. OM han skulle hamna där är det en integrationskatastrof. MEN det är redan en integrationskatastrof att studenten ifråga tvingas ställa sig frågan

Är det värt det?

Censur behöver inte bestå i statliga pålagor om vad man får läsa och inte får läsa. Det kan lika gärna, som i det här fallet, röra sig om rädsla. Rädsla som gör att man av ren självbevarelsedrift undviker vissa saker. Inte för att det är olagligt, för det behöver det inte vara. Det är inte olagligt att besöka sidor med extrema åsikter. Inte för att det är dåligt för en själv eller någon annan, för det behöver det inte vara. Att skaffa sig kunskap om extrema politiska och/eller religiösa strömningar är inte olagligt.

Men ändå.

Man ställer sig frågan

ÄR det värt det?

Och så tystnar man. Man låter bli att skaffa sig kunskapen om politiska strömningar. Man undviker att bereda sig en bred faktabas.
Vi får ett tyst samhälle, där man på sin höjd vågar erkänna att man läser Allers. Vi får infantila medborgare utan kunskap om politik, omvärld och kultur. Vi får krökta ryggar och ångest. Vi får även en grupp som inte kröker rygg. En grupp som fram tills nu använt sig av pennan och ordet som vapen i kampen för att få rätt till sitt eget privatliv. Ni har precis tagit ifrån dem pennan. Denna grupp känner inte att deras väg fungerar längre. Våra politiker lyssnar inte till det skrivna ordet eller på fredliga demonstrationer. Vad återstår? Det kan ni säkert räkna ut själva. Frågan är bara:

Är det värt det?

Var det verkligen så viktigt för er att få igenom FRA-lagen att ni gjorde bedömningen att ett hårdare samhälle, där det behövs tyngre kommunikationssätt än pennan är ett vettigt pris?

Är det värt det?

Nu är det upp till er. Var vänlig förklara er. För vi förstår inte.

/
strÖm

Här kan du ladda ner epostadresser till alla som röstade ja