Sveriges Television är en fantastisk skapelse. Fri teve producerad utan statlig inblandning och (framförallt) utan inblanding av vinstintresse. I SVT kan man titta på ett helt teveprogram utan reklamavbrott. Det innebär självklart också att inga annonsörer påverkar urval och inriktning.
Vi tittare finansierar SVT, och SVT levererar till oss. Journalisterna i bolaget producerar nyheter och dokumentärer. Eller så borde det iallafall vara. I tider då statligt och medborgarägt snarast är något fult försöker SVT hänga på trenden. Problemet är väl att man faktiskt måste välja. Antingen är man med i tävlingen med reklamteve, eller så är man det inte. Att stå med ena benet i ”Fri TV”-ideen och andra benet i ”Skvalteveträsket” leder till akut värk i skrevet. SVT gör sig av med sina journalister, eller anstränger sig iallafall inte för att behålla dem. Dessa journalister sitter sedan i sina studios och producerar teveprogram som de sedan säljer till sin forna arbetsgivare. Förmodligen ser deras ekonomi betydligt bättre ut nu, och det är väl dem väl unt. De arbetar nog i sitt anletes svett för att få till sina produkter, och har sedan bara att hoppas att de lyckas sälja dem med förtjänst. En osäkrare situation än en fast anställning, men med ökade chanser att dra in storkovan.
Förmodligen är det inte bara den ekonomiska situationen som är otrygg. Även de moraliska och etiska frågeställningarna blir en osäker balansgång.
Dels i frågan om pengar kontra kvalitet såklart. Det är ju helt plötsligt de egna pengarna som betalar produktionen. Då kanske man väljer en telfonintervju istället för att packa kamerorna i bilen, man kanske undviker att ställa kontroversiella frågor. Man kanske väljer ”lätta” ämnen.
Dels i frågan om etik. I ett litet bolag, kanske rentav ett enmansbolag, uteblir de moraliska diskussionerna. Man tar små steg från sin ursprungliga etik, och kanske många många steg. Utan att man märkt det, har ens syn på sin neutralitet blivit förvrängd. Det kan vara det som hänt Lotta Skoglund när hon lämnade SVT och startade sitt företag Science United.
Vem Lotta är kan ni läsa på länken ovan, så det lämnar jag därhän. Istället går jag rakt på (!) det som för tillfället störde mig. Det kommer nu. NU!
Kunskapskanalen sände idag torsdag ett kort ”Vetenskapsprogram”: Alla Tiders kartor. Det är tio program på vardera tio minuter. I dagens program rörde det sig till 80% om Google Earth. En man från Google satt och förklarade hur fantastiskt det är. Brevid sitter programledaren med stora, imponerade ögon.
Det är vid sådana tillfällen, när man sitter och förkovrar sig framför Kunskapskanalen och istället får en lång reklamsnutt för ett multinationellt företag på skärmen, som man sätter biskvierna i halsen.
Det är vid sådana tillfällen som man längtar tillbaks till en tid när SVT hade sina egna journalister och programmen skapades ”i huset”.
Det är vid sådana tillfällen som man inser hur svårt det måste vara att vara teveproducent ute i den hårda konkurrensutsatta världen. När man för att överleva måste putta undan samvetet en smula, och gör redaktionell reklam istället för dom där makalöst bra programmen man tänkte göra från början. Med lite redaktionell reklam i programmen får man ju betalt från två håll istället för ett. Då kan man betala räkningarna den här månaden iallafall.
Där producenterna utanför huset krackelerar och tar den lätta vägen, borde köparen, i det här fallet SVT, bidra med sin kunskap och sin erfarenhet. Genom att styra upp sina underleverantörer när de behöver det, torde vi slippa se dubiösa produktioner. Anledningen till att SVT underlåter att göra detta låter jag vara osagt, men nog borde vi kunna kräva att det stolta skepp som SVT är och kan vara även fortsättningsvis styr undan dylika blindskär? Nog borde vi kräva detta, både du och jag? Både du och jag.
